Har haft så himla mycket hemlängtan de senaste dagarna. Vet inte riktigt varför? Kanske beror det på all stress här? Eller att vår lägenhet är ett enormt renoveringsprojekt innan den ens är beboelig? Kanske beror det på att jag inte har någonting att göra om dagarna? Kanske beror det på att vi är förbjudna att ha hund i vår lägenhet? Kanske beror det på bristen av natur? Att kunna promenera ut i skogen där allt är helt knäpptyst och man bara kan gå och filosofera för sig själv. Att se sig omkring och allt man ser är träd. Eller att kunna promenera 5-10 minuter och komma till en sjö? Eller rent av havet? Kanske...

Kanske beror det på det faktum att min farbror blivit sjuk. Att jag fått en reality check. Känslan av att vara så långt borta. Kanske beror det på det faktum att jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv om någonting skulle hända en familjemedlem, vän eller släkting någonting och jag inte var där. Att inte kunna träffa dom, prata och bara ses? Kanske...

Kanske beror det på att jag saknar svenskan. Hur knäppt det än kan låta. För hur duktig jag än må vara på engelska så kommer skämten inte så där naturligt. Allt blir omedvetet mer eftertänksamt. Kanske beror det på att det är min mammas födelsedag idag och jag kan inte hälsa på. Kanske beror det på att jag vet att alla som jag saknar allra mest kommer att samlas i vårt kök idag och jag är inte där. Kanske beror det på att jag inte har mina fårskallar att krama på. Som håller mig sällskap. Kanske beror det på att sommaren är på antåg och jag kan inte spendera lata dagar på stranden eller i Alhamn med släkten. Kanske beror det på att jag är otroligt familjekär och många gånger hellre väljer att umgås med släkten än med vänner. Hur knäppt det än kan låta. Kanske ...